En väg ut

Hittade denna text som jag skrev under residenset i Sickla. Vi kan väl se den som en fortsättning på samtalet om vad slöjd är. Jag får den frågan ibland. Håll tillgodo:

"Jag tänkte att slöjd i grunden är ett förhållningssätt. Kanske är det inte så enkelt. Jag börjar alltmera ana att slöjden egentligen är ett gatubarn, en granplanta i en brutalt uppfräst plantering, som famlar efter sätt att kommunicera i sin nya omvärld. Just idag tänker jag såhär:

Slöjd är askan av ett trauma; det pulver som återstår av något som blommade före industriell revolution och stadsnorm.

Slöjd är strävt fysiska minnen; spår av en skog allt färre har upplevt och en tillvaro där livet hängde samman i cirklar.

Vad har ett språk för nytta av 30 ord för att beskriva snö om det inte längre finns snö?

Denna aska hyllas som näringsrik grogrund för samtida inredning och formgivning. Kan den vara något mer?

Aska kan bli till lut som kan tvätta eller rent av fräta. Alla lager av ärg och smuts, allt det som hindrar kontakt och klarsyn; kanske kan de sköljas bort med denna lut. Om vi skärper nostalgin som uttryck för en gigantisk förlust: då kan dessa strävt fysiska minnen bli en väg ut ur förnekelsen."