Himmelhålet

Jag ägnade våren åt ett skissuppdrag för Växjö kommun, och fick glädjande nog juryns gillande och förtroende att förverkliga mitt projekt. Här kan presentationen läsas i sin långa version:

himmelhålet - en hyllning till träd och fantasi

sammanfattning

Himmelhålet är ett konstverk som utifrån en enkel grundform och material från träd fällda vid Ängslyckans förskola ger förutsättningar för fina upplevelser och utflykter i fantasin. Det utgår ifrån en idé om vad som kan stimulera förskolebarns egen tankevärld, och ifrån välbeprövade sätt att forma och sammanfoga naturmaterial. Himmelhålet är ett stort träd, byggt av träd, och där barn kan gå in och se himlen genom hålet högst upp.

platsbeskrivning

Braås är ett litet gemytligt samhälle mellan sjö och skog. Trakten har en lång tradition av att förädla förnybara naturresurser i form av myrmalm och trä. Det historiska finns närvarande i samhället genom bl.a en medeltida kyrka och en hembygdsgård med många gamla byggnader. Framtidstron skiner fram inte minst genom att förskolan blivit för trång, varför en ny betydligt större nu byggs. 

Ängslyckans förskola ligger vid ett naturreservat med den numera rätt ovanliga naturtyp som på många sätt är urtypen för sydsvenskt kulturlandskap- betad hagmark med stora lövträd och odlingsrösen. I samband med nybyggnationen av förskolan ska även en konstnärlig gestaltning uppföras, och det är ett förslag på sådant som här beskrivs.

konceptuell idé

Den som varit inne i en byggnad utan fönster, men med öppning i taket, vet att stämningen där blir säregen. Väggarna bildar en ram som skapar en speciell kontakt med himmelen; kanske tänks andra sorters tankar därinne. 

När jag fick uppdraget presenterades två begrepp att inspireras av. Dels ”kryp in”, och dels ”naturkultur”. Det första känns relevant att knyta an till med tanke på verkets målgrupp- barn i förskoleålder- och det andra ligger mig i egenskap av slöjdare så varmt om hjärtat att det ständigt genomsyrar min praktik. I ett krypin tar man ofta skydd mot regn, eller gömmer sig en stund. I Himmelhålet gömmer man sig inte mot väder eller rivaler. Här tar man skydd mot fyrkantighet och sådant som annars kan begränsa den fantasi och tankevärld man har inom sig. Himmelhålet släpper in regndroppar, men öppnar upp en oändlig takhöjd där man efter skymning till och med kan skåda stjärnorna- det enda vi säkert vet att människan aldrig kan kolonisera eller exploatera. Istället kan fantasin växa sig upp genom hålet och ta alla möjliga riktningar. Himmelhålet saknar figurativa element men kan genom sin form och sina levande strukturer uppmuntra inre bilder, lekar och fantasier. Den enkla grundformen och de komplexa strukturerna och taktiliteten skapar många möjligheter att uppleva verket, och olika barn kommer se och uppleva det olika. Kvistar, skuggor och moln; olika barn ser olika figurer, nya kommer varje dag.

Slöjd är en holistisk praktik där inga tydliga gränser finns mellan vägen och målet, människan och naturen. Det omsorgsfulla valet av material och tekniker är inbyggt i funktion och uttryck; var naturen slutar och kulturen tar vid är inte så lätt att säga. När allt stämmer är processen en dans där det kan vara oklart vem i stunden som för. Men ingen trampar den andra på fötterna, det är följsamt och mjukt.

Ek skulle fällas för att ge plats åt den nya förskolan. Att använda de närmsta resurserna är smart på alla sätt. Ek är det mest motståndskraftiga material vi har i vårt land om vi håller oss till de förnybara. Dessutom finns det en så fin symbolik i att återskapa en liknande struktur som den som föll. Att människan kan reparera/ återskapa/ bygga konstverk i största samklang med naturen är en viktig insikt hos växande generationer. Människan är inte programmerad att överutnyttja naturen. Att det verkar så beror på en parentes i historien. Lika gärna kan vi skapa utan att belasta. Himmelhålet kan också ses som en ny trädstam, men utan trädkrona i den normala betydelsen. Istället pryds stammen av en krona av den typ som sagans prinsar och prinsessor har.

konstruktion/ genomförande

Himmelhålets mest centrala beståndsdel är de stavspån som kluvits och med yxa formats av ek fälld på förskolans område. Stavspån av denna typ har använts sedan järnåldern, och tack täckta med stavspån av ek har bekräftad hållbarhet på ett par hundra år. På grund av framställningsmetoden och trädets inbyggda struktur blir varje spån unikt, och när de täcker ytan skapas en levande yta som samtidigt är regelbundet rytmisk. 

Stommen som spånen täcker består av massiv, handhyvlad gran som fogas samman med revben av krokigt växta grenar från den fällda eken, likt spanten i allmogens enkla båtar. Om grenarna inte i sin form kommer täcka behovet kompletteras det med krokväxt gran.

Således är konstruktionen på ett sätt välbeprövad. Den kan jämföras med ett medeltida kyrktak, ett gigantiskt laggkärl och en rundbottnad eka. Samtidigt är sättet att kombinera teknikerna och den slutliga formen inte på något sätt traditionell, utan ett monument som det ser ut när bondeslöjdaren fått fria händer.

Grundläggande i uttrycket är spåren av trädets fibrer och kvistar och av handens arbete med skärande verktyg. Detta bildar tillsammans strukturer som fyller på barnens referensbanker med en sorts motvikt till de svalt perfekta ytor och former som det industritillverkade förmedlar. Detta ökar barnens vilja att skapa själva och känna sig nöjda med resultatet.

Insidan av Himmelhålet målas med linoljefärg, förslagsvis en rosa nyans. Rosa är en färg som framkallar lugn och eftertanke, och rosa kontrasterar fint mot himmelens färg oavsett det är en klar eller disig dag.

Angående markarbete så undviks gjutning och andra hårdhänta metoder. Istället används natursten från området som fundament. De grävs ner en bit, och på några ställen förankras träkonstruktionen med metallbeslag som fästs i de största stenarna. Grässvålen avlägsnas och marken täcks med de rester som blir vid spåntillverkningen; täljspån av ek.

Naturligt ljus, och naturligt mörker, är fantastiska förutsättningar för att uppleva världen. Därför ska Himmelhålet inte belysas på elektrisk väg. Möjligheterna att njuta av himlen maximeras då, och platsen skulle med belysning också riskera att missgynna insekter och andra djur. 

Delar av slöjdprocessen kommer göras på plats så att barnen kan få möjlighet att följa den. Att se hur en stor ek bearbetas till småbitar för att sedan fogas samman till något som åter liknar en stor trädstam kan inspirera till eget skapande, och öppna för spännande samtal och experiment kring bo och skydd för djur och människor.

Signifikant för slöjdprocesser är att beslut om slutligt formande måste ske kontinuerligt. Det är en följd av att arbeta med de förutsättningar naturmaterialen har. Naturligtvis skapar det ett mycket levande slutresultat, men det kräver också ett arbetslag där alla är kunniga i dessa processer. Därför har jag redan nu tillfrågat några hantverkare som jag har mycket stort förtroende för, och som har gedigen erfarenhet inom slöjd och hantverksmässigt byggande, för att tillsammans med mig kunna genomföra projektet. Därför är genomförbarheten mycket stor och borgar för att förverkligandet överträffar idé och skiss.

Säkerhet

Himmelhålet bjuder inga specifika säkerhetsrisker. Invändiga spant/ revben sätts på sådan höjd att de inte kan inbjuda till klättring. Himmelhålet upplevs från marken.

hållbarhet

Himmelhålet består av material från tomten, kompletterad med dalsländsk gran. Genom att utnyttja lokala resurser och samarbeta med småskaliga skogsbrukare skapas också ett symbolvärde för omställningen till ett hållbart skogsbruk och hållbart nyttjande av resurser.

Konstruktionen är utformad och materialen är valda för att ge längsta möjliga livslängd och minsta möjliga underhåll. Därför ska utsidan inte målas, utan tillåtas få den gråa nyans som vädret skapar. 

Högst upp finns dock dekorativa element- formhuggna spån och ett profilerat krön- som har färg, men de är också väl skyddade under takutsprånget. Taket avtäcks med kopparplåt, som har mycket lång livslängd och fungerar tillsammans med ek. Den är energikrävande vid framställning, men koppar har mycket hög återvinningsgrad.

Himmelhålet beräknas kunna stå i åtminstone hundra år, utifrån form, konstruktion och material.

Om behov uppkommer kan alla delar ersättas eller lagas. När Himmelhålet ska kasseras bildas inget avfall. Skruven som spånen monterats med kan materialåtervinnas liksom kopparplåten, resten kan eldas eller komposteras.

Himmelhålets oräkneliga små springor skapar också gott om viloplatser för insekter! 


Godmorgon, konstkritiker. Eller: Ingen behöver bli mer konceptuell.

Det är pigga tider för slöjden nu. Alla vill vara med och smaka slöjdkakan, ta selfies med den, låna ingredienser och tycka om den. Detta är bra. Samtidigt: Gäsp! Visst får alla vara med, men när siste personen till festen både viftar med akademisk pondus och brist på kunskap i ämnet som diskuteras; det är då allt tenderar att kännas ängsligt och tunt. Ta tillexempel podden Handgjort, där konstvetaren Dennis Dahlqvist av outgrundlig anledning ombeds att breda ut sig. Om det inte varit för att min irritation ökat hade jag somnat. Irritation kan vara en finfin drivkraft att ta bladet från munnen, varför texten här nedan försöker fördjupa samtalet angående slöjd och samhälle.

Så. Dennis bidrar med en del viktiga perspektiv, men känns inte riktigt som den friska fläkt han kanske önskat sig vara. Hade programmet sänts i början av 2000-talet hade han förmodligen varit mer mitt i prick. Nu känns synsättet i stora drag redan gammalt och daterat. Slöjdens komplicerade förhållande till såväl modernism som postmodernism är värt att filosofera kring, men det viktigaste uteblir ju: att postmodernismen redan stött på en mur, och att världen nu hungrar efter det som ska komma sedan. Det är ju därför som formgivare, industridesigners och konstkritiker som Dennis själv yrvaket nu upptäckt slöjd som en möjlig avstickare på en väg som tillslut bara lett till utmattning. Ja, modernismens kollektivism hade en baksida, men postmodernismens individualism gjorde oss ännu olyckligare. Nu står konstnärerna och formgivarna och suckar uppgivet när de insett att de mot sin vilja kommit att spegla den nyliberala ideologins fokus på den unika individen, vilken visat sig leda inte till den totala friheten utan snarare mot den brutala utbrändheten. Både på individnivå och rent planetärt. Det är ju därför slöjden på kort tid har fått en så uppgraderad status, för att den står för något annat. Inte för att den är en färg som kan strykas på massproducerade produkter.

Efter ett halvsekel i motvind kan nu slöjdvärlden börja skörda. Då gäller det att inte offra denna skörd åt fel gudar. Slöjd kan inte reduceras till att agera identitetsmarkör för ett samtida välbeställt offer för en nyliberal världsordning.

Titeln på Dennis poddprat är ”slöjden måste bli mer konceptuell”. Undrar om han missat att det samtida konsthantverket bitit sig själv i svansen genom att lyssna på föregångare till Dennis? Att det inom akademierna numera mullrar över misstaget att överge tilltron till kunskapen kring material, verktyg och händer för att just fokusera på koncept och textbaserat klister för att hålla uppe området? Att komiskt snart efter att verkstäderna på de materialinriktade högre högskoleprogrammen rensats på traditionella redskap och maskiner kom studenterna och efterfrågade dem? Just för att det konceptuella navelskåderiet för många blivit en irrfärd. Att slöjdare rör sig i konceptuell riktning kan helt säkert vara lärorikt och utvecklande för dem, och absolut inget jag vill missunna den som är sugen på det. Säkert kan det ge relevanta perspektiv i samhällsdebatten också. Men den globala slöjdtraditionen är i materiellt avseende den djupaste källa mänskligheten äger, och dessutom ett av de mest poetiska språken. Att lära av designers, genom att inspireras eller provoceras, är en viktig utvecklingsfaktor för slöjdare. Men det omvända gäller i väl så hög grad: att designers kan lära av slöjden. Inte genom att låna folkloristiska attribut, utan genom att anamma produktionsprocesser som går att förstå med alla sinnen. Och som inte begår orätt mot det som lever, eller kan leva i framtiden.

Att en sådan som Spångossen får folk att gapa av förundran handlar inte om livsstil, fina bilder eller en eventuellt uttalad idé. Sprängstoffet är den nära nog fulländade symbiosen mellan hand, material och verktyg. Skärpan, dagarna, närvaron som bor i föremålen. Lättnaden i att inse att livet kan levas i andra cirklar. Nyliberalismen är ingen naturlag. Slöjd, och i bästa fall även design, handlar om att skapa den värld vi önskar oss. Inte att bekräfta en ordning vi inte bett om. Precis som att frihetliga tänkare ofta förminskas till naiva drömmare av rådande etablissemang kan slöjden ofta anklagas för att vara gammeldags och otidsenlig. Men vi ska inte utesluta att det är precis tvärt om. Det kan vara etablissemanget och konstkritiker som Dennis som missat båten.

Sen uttrycker Dennis också en av de vanligaste myterna bland folk i den etablerade konstvärlden. Den att djup kunskap i material och teknik ska ha en negativ inverkan på den konstnärliga friheten. Jag och mina slöjdpolare upplever det precis tvärt om. Det är när handlaget börjat sätta sig på allvar utrymme ges att vara intuitiv, skjuta från höften, släppa kontrollen och på allvar praktisera den tillit världen har för lite av. Kanske uttrycker vi något viktigt i skuttet över helvetesgapet. Och kom inte heller och påstå att representanterna av den så kallade fria konsten är öar helt fria att göra vad som helst. De har ju sina traditioner, och avkrävs att vara sprängfulla av referenser till konsthistorien och strömningar före dem för att kunna tas på allvar.

En vanlig fråga från folk utanför slöjdvärlden har varit denna: ”Angriper traditionalister ofta såna som dig för att ni inte är traditionella nog? ” Nej, svarar jag, det har aldrig har hänt. En viss moralism angående sånt som sandpapper, lack och glödpennor har jag ju uppfattat, men gällande så kallad förnyelse och okonventionella material har jag snarare hört mer uppmaningar än vad som kanske varit motiverat.

Dennis utgår ifrån att Anders Lagombra ska få slöjdtraditionalister att vilja gömma sig, men där tror jag han har fel. Lagombra fyller en viktig funktion i konst- och slöjdvärlden idag, men värdet ligger nog mer i att han har ett unikt tilltal och mindre i att han använder plastrep från en viss butik.

Andra missuppfattningar som kommer fram i programmet är att det saknas stickkompetens i Sverige, varför exemplet koftentreprenören behövt låta stickandet ske i Rumänien, där kunskapen ännu lever. Jag antar att många stickvirtuoser här i Skandinavien funderar på om de ska skratta eller gråta åt beskedet, men helt säkert genomskådar de att detta är en i storytellingen bättre fungerande förklaring än sanningen; att en svensk kulturarbetarlön skulle påverka koftans pris på ett annat sätt än en östeuropeisk slöjdares (som helt säkert visserligen är tämligen skicklig). Och hur kan Dennis vara så säker på att ett ”samtida” material skulle kunna blandas in i den traditonella lovikkavanten för att göra den mer gångbar idag? En lovikkavante är en ovanligt vältestad produkt, och det finns inget tråkigare än när en försöker hänga ett okonventionellt material eller grepp på något som redan är fulländat. Det blir bara kissnödigt. En svepask blir inte bättre för att du skriver ”KUK” med spritpenna på locket, och experiment med slöjd i plexiglas, elkablar eller plastskräp har cirkulerat i slöjdvärlden i 40 år säkert. Kan vara kul, men känns sällan nytt.

Alla dessa missuppfattningar får mig att gäspa. Men det enda som tenderar att provocera i Dennis prat är egentligen hans betongbrutala stadsnorm. I Dennis värld vistas den samtida sluge slöjdaren dagligen på Claes Ohlsson. Slöjdarens framtida utmaning är att skapa slöjd som speglar nutiden för ”oss som bor i städerna”. Här vill jag gärna lyfta fram att slöjden är en av ytterst få populära kulturella uttryck som inte formulerats i den urbana, men i den rurala kontexten. Många vill göra anspråk på slöjdens berättelser, men jag kan inte se något som helst egenvärde i att anpassa slöjd för att bejaka ”er som bor i städerna”. Ni kommer vilja köpa vår slöjd ändå, för att den berättar alla dessa berättelser utan instagramfilter, livsstilsludd och ett invecklat konstnärsspråk. Framförallt kommer ni vilja slöjda själva, i material med fler nyanser och utmaningar än nylonrep. Av samma anledning som ni kommer tröttna på Fanta och vilja njuta en riktigt fin whiskey.

Jag erkänner utan att skämmas att hemslöjden är vilsen och ängslig. Något den delar med designvärlden, och hela den samtida mänskligheten i övrigt. Jag citerar här arkitekten och skribenten Ylva Frid: ” Allt edgy är sedan länge gjort. Det som återstår är gedigna material och fina proportioner”. Om ni trodde slöjden låg efter i loppet: fel, vi har redan varvat och ligger före med hästlängder.

Min lilla text här kan ha antagit en smått syrlig ton, varför jag vill understryka att jag är glad att folk som Dennis vill vara med och tycka om slöjd. Jag är bara så angelägen om att slöjdarna själva också formulerar sin syn på dessa frågor. Om du vågar lita på din intuition kommer du höra vad en burk av Spångossen säger. Om inte återstår att den hårda vägen- med kniv, bryne och träbitar- tillägna dig den läskunnighet som behövs.

Slutligen en liten övning:

Blunda och tänk dig detta. Du kan skapa något. Och. Det du gör måste inte vara banbrytande, nytt eller ens unikt. Fatta vilken lättnad. Fatta vad skönt att slippa pitcha din individuella särart. Frossa i att vara den sista millimetern på din längsta linjal, och ha fragment av alla tidigare generationer att luta dig mot i ditt skapande. Samt att efter dig kommer en ny linjal, som kommer påverkas av dina val. Dra en lättnadens suck över att du inte måste välja mellan tradition och frihet. Lita på att ditt personliga tilltal inte kommer mattas av i takt med att du blir säkrare. Tvärt om.

Modernismen ligger bakom oss. Postmodernismen likaså. Vad vi kallar den nya tid som vi nu välkomnar vet jag inte, men den bygger på att vi varken räds våra uppenbara olikheter eller gemensamma lägereldar. Slöjd är en viktig väg in i denna tid. Låt oss vandra den tillsammans.