Godmorgon, konstkritiker. Eller: Ingen behöver bli mer konceptuell.
Det är pigga tider för slöjden nu. Alla vill vara med och smaka slöjdkakan, ta selfies med den, låna ingredienser och tycka om den. Detta är bra. Samtidigt: Gäsp! Visst får alla vara med, men när siste personen till festen både viftar med akademisk pondus och brist på kunskap i ämnet som diskuteras; det är då allt tenderar att kännas ängsligt och tunt. Ta tillexempel podden Handgjort, där konstvetaren Dennis Dahlqvist av outgrundlig anledning ombeds att breda ut sig. Om det inte varit för att min irritation ökat hade jag somnat. Irritation kan vara en finfin drivkraft att ta bladet från munnen, varför texten här nedan försöker fördjupa samtalet angående slöjd och samhälle.
Så. Dennis bidrar med en del viktiga perspektiv, men känns inte riktigt som den friska fläkt han kanske önskat sig vara. Hade programmet sänts i början av 2000-talet hade han förmodligen varit mer mitt i prick. Nu känns synsättet i stora drag redan gammalt och daterat. Slöjdens komplicerade förhållande till såväl modernism som postmodernism är värt att filosofera kring, men det viktigaste uteblir ju: att postmodernismen redan stött på en mur, och att världen nu hungrar efter det som ska komma sedan. Det är ju därför som formgivare, industridesigners och konstkritiker som Dennis själv yrvaket nu upptäckt slöjd som en möjlig avstickare på en väg som tillslut bara lett till utmattning. Ja, modernismens kollektivism hade en baksida, men postmodernismens individualism gjorde oss ännu olyckligare. Nu står konstnärerna och formgivarna och suckar uppgivet när de insett att de mot sin vilja kommit att spegla den nyliberala ideologins fokus på den unika individen, vilken visat sig leda inte till den totala friheten utan snarare mot den brutala utbrändheten. Både på individnivå och rent planetärt. Det är ju därför slöjden på kort tid har fått en så uppgraderad status, för att den står för något annat. Inte för att den är en färg som kan strykas på massproducerade produkter.
Efter ett halvsekel i motvind kan nu slöjdvärlden börja skörda. Då gäller det att inte offra denna skörd åt fel gudar. Slöjd kan inte reduceras till att agera identitetsmarkör för ett samtida välbeställt offer för en nyliberal världsordning.
Titeln på Dennis poddprat är ”slöjden måste bli mer konceptuell”. Undrar om han missat att det samtida konsthantverket bitit sig själv i svansen genom att lyssna på föregångare till Dennis? Att det inom akademierna numera mullrar över misstaget att överge tilltron till kunskapen kring material, verktyg och händer för att just fokusera på koncept och textbaserat klister för att hålla uppe området? Att komiskt snart efter att verkstäderna på de materialinriktade högre högskoleprogrammen rensats på traditionella redskap och maskiner kom studenterna och efterfrågade dem? Just för att det konceptuella navelskåderiet för många blivit en irrfärd. Att slöjdare rör sig i konceptuell riktning kan helt säkert vara lärorikt och utvecklande för dem, och absolut inget jag vill missunna den som är sugen på det. Säkert kan det ge relevanta perspektiv i samhällsdebatten också. Men den globala slöjdtraditionen är i materiellt avseende den djupaste källa mänskligheten äger, och dessutom ett av de mest poetiska språken. Att lära av designers, genom att inspireras eller provoceras, är en viktig utvecklingsfaktor för slöjdare. Men det omvända gäller i väl så hög grad: att designers kan lära av slöjden. Inte genom att låna folkloristiska attribut, utan genom att anamma produktionsprocesser som går att förstå med alla sinnen. Och som inte begår orätt mot det som lever, eller kan leva i framtiden.
Att en sådan som Spångossen får folk att gapa av förundran handlar inte om livsstil, fina bilder eller en eventuellt uttalad idé. Sprängstoffet är den nära nog fulländade symbiosen mellan hand, material och verktyg. Skärpan, dagarna, närvaron som bor i föremålen. Lättnaden i att inse att livet kan levas i andra cirklar. Nyliberalismen är ingen naturlag. Slöjd, och i bästa fall även design, handlar om att skapa den värld vi önskar oss. Inte att bekräfta en ordning vi inte bett om. Precis som att frihetliga tänkare ofta förminskas till naiva drömmare av rådande etablissemang kan slöjden ofta anklagas för att vara gammeldags och otidsenlig. Men vi ska inte utesluta att det är precis tvärt om. Det kan vara etablissemanget och konstkritiker som Dennis som missat båten.
Sen uttrycker Dennis också en av de vanligaste myterna bland folk i den etablerade konstvärlden. Den att djup kunskap i material och teknik ska ha en negativ inverkan på den konstnärliga friheten. Jag och mina slöjdpolare upplever det precis tvärt om. Det är när handlaget börjat sätta sig på allvar utrymme ges att vara intuitiv, skjuta från höften, släppa kontrollen och på allvar praktisera den tillit världen har för lite av. Kanske uttrycker vi något viktigt i skuttet över helvetesgapet. Och kom inte heller och påstå att representanterna av den så kallade fria konsten är öar helt fria att göra vad som helst. De har ju sina traditioner, och avkrävs att vara sprängfulla av referenser till konsthistorien och strömningar före dem för att kunna tas på allvar.
En vanlig fråga från folk utanför slöjdvärlden har varit denna: ”Angriper traditionalister ofta såna som dig för att ni inte är traditionella nog? ” Nej, svarar jag, det har aldrig har hänt. En viss moralism angående sånt som sandpapper, lack och glödpennor har jag ju uppfattat, men gällande så kallad förnyelse och okonventionella material har jag snarare hört mer uppmaningar än vad som kanske varit motiverat.
Dennis utgår ifrån att Anders Lagombra ska få slöjdtraditionalister att vilja gömma sig, men där tror jag han har fel. Lagombra fyller en viktig funktion i konst- och slöjdvärlden idag, men värdet ligger nog mer i att han har ett unikt tilltal och mindre i att han använder plastrep från en viss butik.
Andra missuppfattningar som kommer fram i programmet är att det saknas stickkompetens i Sverige, varför exemplet koftentreprenören behövt låta stickandet ske i Rumänien, där kunskapen ännu lever. Jag antar att många stickvirtuoser här i Skandinavien funderar på om de ska skratta eller gråta åt beskedet, men helt säkert genomskådar de att detta är en i storytellingen bättre fungerande förklaring än sanningen; att en svensk kulturarbetarlön skulle påverka koftans pris på ett annat sätt än en östeuropeisk slöjdares (som helt säkert visserligen är tämligen skicklig). Och hur kan Dennis vara så säker på att ett ”samtida” material skulle kunna blandas in i den traditonella lovikkavanten för att göra den mer gångbar idag? En lovikkavante är en ovanligt vältestad produkt, och det finns inget tråkigare än när en försöker hänga ett okonventionellt material eller grepp på något som redan är fulländat. Det blir bara kissnödigt. En svepask blir inte bättre för att du skriver ”KUK” med spritpenna på locket, och experiment med slöjd i plexiglas, elkablar eller plastskräp har cirkulerat i slöjdvärlden i 40 år säkert. Kan vara kul, men känns sällan nytt.
Alla dessa missuppfattningar får mig att gäspa. Men det enda som tenderar att provocera i Dennis prat är egentligen hans betongbrutala stadsnorm. I Dennis värld vistas den samtida sluge slöjdaren dagligen på Claes Ohlsson. Slöjdarens framtida utmaning är att skapa slöjd som speglar nutiden för ”oss som bor i städerna”. Här vill jag gärna lyfta fram att slöjden är en av ytterst få populära kulturella uttryck som inte formulerats i den urbana, men i den rurala kontexten. Många vill göra anspråk på slöjdens berättelser, men jag kan inte se något som helst egenvärde i att anpassa slöjd för att bejaka ”er som bor i städerna”. Ni kommer vilja köpa vår slöjd ändå, för att den berättar alla dessa berättelser utan instagramfilter, livsstilsludd och ett invecklat konstnärsspråk. Framförallt kommer ni vilja slöjda själva, i material med fler nyanser och utmaningar än nylonrep. Av samma anledning som ni kommer tröttna på Fanta och vilja njuta en riktigt fin whiskey.
Jag erkänner utan att skämmas att hemslöjden är vilsen och ängslig. Något den delar med designvärlden, och hela den samtida mänskligheten i övrigt. Jag citerar här arkitekten och skribenten Ylva Frid: ” Allt edgy är sedan länge gjort. Det som återstår är gedigna material och fina proportioner”. Om ni trodde slöjden låg efter i loppet: fel, vi har redan varvat och ligger före med hästlängder.
Min lilla text här kan ha antagit en smått syrlig ton, varför jag vill understryka att jag är glad att folk som Dennis vill vara med och tycka om slöjd. Jag är bara så angelägen om att slöjdarna själva också formulerar sin syn på dessa frågor. Om du vågar lita på din intuition kommer du höra vad en burk av Spångossen säger. Om inte återstår att den hårda vägen- med kniv, bryne och träbitar- tillägna dig den läskunnighet som behövs.
Slutligen en liten övning:
Blunda och tänk dig detta. Du kan skapa något. Och. Det du gör måste inte vara banbrytande, nytt eller ens unikt. Fatta vilken lättnad. Fatta vad skönt att slippa pitcha din individuella särart. Frossa i att vara den sista millimetern på din längsta linjal, och ha fragment av alla tidigare generationer att luta dig mot i ditt skapande. Samt att efter dig kommer en ny linjal, som kommer påverkas av dina val. Dra en lättnadens suck över att du inte måste välja mellan tradition och frihet. Lita på att ditt personliga tilltal inte kommer mattas av i takt med att du blir säkrare. Tvärt om.
Modernismen ligger bakom oss. Postmodernismen likaså. Vad vi kallar den nya tid som vi nu välkomnar vet jag inte, men den bygger på att vi varken räds våra uppenbara olikheter eller gemensamma lägereldar. Slöjd är en viktig väg in i denna tid. Låt oss vandra den tillsammans.
